Att hoppas lagom mycket

I ett samtal om Pilgrim's Walk for Future häromdagen frågade en bekant: Vad betyder det att ha ett politiskt möte som slutmål för en pilgrimsvandring? Är det en risk att man genom vandringen förstärker överdrivna förhoppningar om vad som ska åstadkommas där på COP26?

Det är en viktig fråga, tycker jag. Hur undviker vi att hamna i "post-klimatmöte-nedstämdhet" om resultatet av mötet är långt från tillfredsställande? Många engagerade människor har haft sådana erfarenheter efter tidigare klimatmöten, särskilt dem i Köpenhamn 2009 och i Madrid 2019. Det är en balansgång: toppmötena är viktiga men mycket annat är också väldigt viktigt. Folkligt engagemang är inte bara viktigt utan helt nödvändigt, tänker jag. Det är som att vi måste putta politikerna framför oss, i rätt riktning. Vi måste förändra verklighetsbeskrivningen, synen på vilka som är de viktigaste frågorna.

Så: att hoppas lagom mycket på resultat av toppmöten. Att hoppas desto mer på annat! 

Det är ju så mycket vi kan göra på andra nivåer, framför allt den lokala. Där är omställningsrörelsen så himla bra. Att tillsammans ta tag i utmaningen med det lokala samhällets omställning till hållbarhet. Det blir ofta trevligt och givande också som när man samodlar eller samsas om materiella resurser: klädbytardagar, bilpooler, samling för äppelmustning hos den som har en fruktpress, etc. 

Denna vecka såg ett annat slags klimatmöte, det som USA:s president Biden bjöd in till. Vi får förstås glädjas över de framsteg som sker, även om det fortfarande mer är löften och tal än handling. Den gröna nystarten efter pandemin ser vi fortfarande inte mycket av. I en artikel i DN igår, 24 april, läser jag att världens länder planerar att öka produktionen av fossila bränslen med cirka 2 procent per år, och att många ekonomiska stimulanspaket delvis går till den fossila sektorn.

I denna artikel fanns också bilden nedan. Det är grafer som åskådliggör situationen bäst, gapet mellan vad som krävs och vad som just nu planeras. 

Vi är inte på väg mot 1,5 grads uppvärmning, vilket är ambitionen i Parisavtalet. Inte alls. Vi ser ut att gå mot något slags katastrofscenario på 3-4 graders uppvärmning.

Så, kampen behövs! Alla våra ansträngningar behövs! Att vi var och en bidrar, och att vi engagerar oss tillsammans. Just nu håller vi inom projektgruppen på att formulera texter till hemsidan som ska hjälpa oss att gå in i dessa utmaningar tillsammans under detta år.

I mitt sökande efter uppmuntran läser jag den lilla skriften "Värna den jord som Gud älskar" från Sveriges Kristna Råd (2013). En rubrik som återkommer heter "Därför uppmuntrar vi varandra att ...", och sedan följer ett antal meningar. Jag tycker mycket om denna: "... att uthålligt hålla fast vid och förnya djupengagemanget i våra bibliska grundvärden, i första hand tacksamhet, ödmjukhet, mod, strävan efter rättvisa, förnöjsamhet och enkelhet i livsföringen, kärlek, fred samt tro och hopp."

Så många vackra dygder. Kanske vill du välja en av dem att reflektera över under veckan som kommer? Smaka på ordet och fundera över hur du kan ge uttryck för det i ditt liv?