Känslor inför vandringen till Glasgow

Vår långa pilgrimsvandring för klimatet närmar sig verkligen, på måndag är det tre veckor tills vi börjar gå från Vadstena. I förberedelserna blir allt mer verkligt. De personer jag ringer och mejlar om aktiviteter utmed vägen, till exempel, kommer jag inom några veckor att träffa i verkliga livet. Deltagare skriver och meddelar om vilken tid de anländer med tåget för att ansluta. Husmödrar undrar vilken tid vi kommer att vilja äta middag efter att vi kommit fram till deras församling.

Det är nästan ofattbart spännande faktiskt, att få arbeta med denna vandring slash manifestation. Jag känner mig privilegierad som får befinna mig mitt i projektet. Jag har en känsla av att mycket kommer hända under denna tid som inte går att förutse nu. Det är så många goda kontakter som tas, nya relationer som byggs, och jag uppfattar en iver från många håll att "nu måste det ske", nu gör vi det här! Nu tar vi tag i omställningen. Nu vill vi prata högt och tydligt om hur allvarligt läget är, och peka på vägen bort från nödläget och mot ett rikare liv för oss alla.

Det känns så bra att projektet inte avslutas när vi kommer tillbaka från Skottland, utan att det finns en plan för att under nästa år jobba med att få engagemanget för klimatet att leva vidare i kyrkan. Vi kommer ju att behöva fortsätta att vandra för framtiden! Tänk om vi kan bygga en verklig folkrörelse av detta, där människor vandrar kortare eller längre tid med budskapet om omställningen? ...

Jag delar en bild (fotograf Moa Karlberg) från 2008 när vår aktionsgrupp inom kampanjen Avrusta förberedde sig för att på två olika vapenfabriker försöka avrusta svenska vapen på väg till Irak och Indien. 

Foto: Moa Karlberg

 Fotot är taget någon timme innan vi delade på oss för att sätta oss på  bussar till vapenindustrierna. Då kände vi oss i behov av en gruppkram  :-) Nu blir det inga kramar i år, tyvärr, men bilden förmedlar, för mig i  alla fall, känslor av gemenskap, omsorg och delat engagemang. Vi visste  inte när vi skulle återses igen, om vi skulle bli häktade. Men vi var  trygga med varandra och varandras stöd.  

 Tänk om folkrörelsen för omställningen, den eko-väckelse jag drömmer om, kunde innehålla mindre grupper där människor hinner lära känna  varandra och förmår stötta varandra också när det känns tufft? Det  skulle kunna bidra till långsiktighet och hållbarhet. 

 Några av mina bästa stunder i livet har jag upplevt i aktionsgrupper. Jag önskar alla att få erfara den typen av meningsfullhet och rikedom.